Ett möte på våren som satt sina spår
Hon tittade på mig och jag kunde inte undgå att le tillbaka. Jag var som en fnittrig liten skolflicka som precis möt skolans snyggaste kille i korridoren. Muren som skyddade mig från omvärlden kollapsade och jag fann mig själv naken i mörkret. Framför mig låg en mörklagd korridor utan ljus i änden. Det var tumult och kaos runt omkring oss men våra blickar var fästa på varandra. Ingen av oss blinkade, ingen av oss andades. Allt blev stilla och hennes ögon lyste starkt av ett skimrande grönt ljus. Jag var förälskad, eller nej, jag älskade.
Existerar verklig romans? Är det verklighet eller bara någonting riktigt begåvade regissörer kan frambringa på film? Kan man älska en person utan att ha yttrat ett ord till varandra? Kan man prata utan att behöva öppna munnen? Kan texten florera ur ögonen och känslorna förmedlas genom ett leende? Jag börjar tro det, men det kanske bara är en förhoppning.
Det är vår och solens värme börjar äntligen bryta igenom det tjocka lager av moln som överskuggat oss under vinterhalvåret. Är det inte en fantastisk känsla att kunna cykla till skolan på morgonen utan jacka och bara njuta av hur den varma vinden träffar huden. Blir man inte glad när det ringer ut för dagen och man möts av solsken när man slår upp portarna till friheten.
Man slänger på sig ett par mörka solglasögon och cyklar ner ett gäng till stranden och sitter och snackar i timmar. Kanske avnjuter en cigarett och dricker en kall läsk som snabbt kyler ner en från den värsta hettan.
Våren är också den tid på året man oftast blir kär. Kanske beror det på allt festande som uppmanar till heta fylleromanser som i slutändan kan leda till kärlek. Kanske är det alla sena kvällar där solnedgången är knytpunkten som gör att kärleken blomstrar. Jag tror att det är för att på våren är man mer öppen och positivt och ett sådant beteende och bemötande smittar av sig på omgivningen.
Tipset för idag är att när du känner dig lite deppig över någonting. Ta fram någonting positivt och tänk på det. Man ska inte behöva gå runt och ha ångest över saker och ting för då glömmer man bort att leva.
