Sagan om pojken som vägrade vara ensam
Det var en sommardag liksom så många andra svenska sommardagar. De tunga regndropparna smattrade på fönsterbrädan, luften kändes kvalmig och rummet syrefattigt. Som i vanlig ordning på sommarlovet satt pojken själv på sitt rum framför datorn. Det var ingen som hörde av sig till honom på loven, ingen som ringde och frågade om han ville följa med ner till stranden och bada. Istället satt han där själv och undrade varför just han blivit bortglömd. Vad var det för fel på honom?
Han vågade inte längre ringa själv och fråga om kompisarna ville träffas. Ständiga undanflykter och bortförklaringar var det enda han möttes av. Hur kunde det ha blivit så här undrade pojken? Han var aldrig elak mot någon eller sa taskiga kommentarer bakom folks ryggar. Ändå satt han där själv i sin ensamhet. Rädd för att ännu en gång bli dissad om han väl lyckats samla mod att ringa någon.
Pojkens föräldrar frågade honom varför han inte var ute och lekte med alla sina vänner.
Vad skulle han svara? Visste han själv svaret? Det fanns ingen han kunde vända sig till, ingen som kunde hjälpa honom. De sägs att ensam är stark men pojken var bara ensam.
Han slog händerna för ansiktet och började gråta. Hopplösheten var för stor för honom att bära. Tårarna rann ner för kinden och smakade salt i mungipan. ”Vad ska jag göra?” frågade han gud i förhoppning om att ett svar skulle uppenbara sig ur tomma intet.
Inget svar kom, allt var tyst förutom regnet utanför fönstret och datorns fläkt som gick på högvarv. Nu fick det vara nog. Den unga pojken torkade snabbt tårarna och reste sig upp. ”Jag ska inte behöva sitta här och gråta nu när jag har sommarlov” sa pojken högt till sig själv. ”Jag tänker inte sitta här och vänta på att någon ska höra av sig, jag ska gå ut i världen och leta upp någon att leka med”.
Pojken som nu log åt sin spontanitet drog upp gardinerna och såg till sin stora glädje att molnen försvunnit från himlen och att det nu var strålande solsken. Han bytte snabbt om till sommarkläder och gick med raska steg mot ytterdörren.
Väl framme vid dörren stannade han upp, rynkade lite lätt på pannan och sa:
”Ensam kan vara stark men två är starkare och tillsammans är vi starkast” och gick ut genom dörren, ut i världen.
