Slaget om Europa
Sent igår kväll avgjordes det slutgiltiga slaget om den Iberiska halvön. Det har varit ett episkt krig som utkämpats i fyra instanser och där Katatonierna tillslut stod som segrare. FC Barcelona gick vidare till Champions League final för andra gången på tre år. Ett Barcelona som har fått ta emot enormt mycket kritik på senaste tiden för sitt osportsliga framträdande på planen. Helt berättigat om ni frågar mig.
Visst spelar de en fin fotboll när de väl rullar bollen mellan sig, men deras ständiga filmande och klagande hos domaren väger tyngre. Två fel gör inte ett rätt brukar man säga och Barcelona gör enligt min mening allt för många fel.
Nu kan inte jag sitta här och påstå att jag är opartisk i frågan då jag i själv verket hyser kärlek för ett annat lag, ett lag som har sin hemmaarena många mil norrut. Ett lag som bär färgerna rött och svart. Ett lag som ikväll drabbas samman med en tysk underdog som inte bara har förvånat mig i år utan en hel fotbollsvärld. Men efter att ha förlorat mot just Manchester United på hemmaplan med 0 – 2 drar jag nu en suck av lättnad. Finalplatsen är i det närmaste säkrad, och nu återstår bara upploppet.
Den kommande finalen är en repris från finalen för två år sedan. Skillnaden den här gången är att vi har ett blodtörstigt, hämndlystet och fullkomligt galet United med en vild best som tuggar fradga i spetsen. Barcelona med grymtaren Pep Guardiola som högsta höns lär få passa sig och be till de Katalanska gudarna att Dani Alves återigen lyckas filma till sig en utvisning.
Jag hoppas och tror att slaget på Wembley blir en fotbollsfest som en gång för alla stoppar den enorma hysteri som omger ett relativt tråkigt och intetsägande lag som FC Barcelona. Och som än en gång visar att pokalen hör hemma i England, närmare bestämt Manchester.
